C-Kullen

Från vänster: (Namnen är ord på Swahili)
Chozi - Honungsfågel - Lemonagouti
Chipo - Gåva - Silveragouti/White
Chindi - Ekorre - Lemonagouti
Chifu - Hövding - Cinnamonagouti

2012.10.26, Runt klockan 20.00, såg jag att något inte stämde i CB's bur. C-kullen var precis nybebbad och det var bebisar överallt. Kändes det som. Eftersom det var några dagar för tidigt skyndade jag mig och titta hur bebisarna mådde, och jag blev förskräckt över hur små de var. Den minsta vägde 37 gram. Den levde inte. Övriga 4 levde, men var så små. 47-60 gram vägde dom. Den minsta gav jag dödsdomen på en gång, han kommer inte överleva. Han är alldeles för liten för att klara sig, jag var bombsäker.

De var pigga och starka för att vara så små, och när de ännu levde morgonen efter släppte mycket av min oro. Det skulle kanske gå bra det här ändå?

Efter 2 dagar hade de tappat så mycket i vikt att paniken började välla över inom mig. Varför fortsatte de minska mer och mer, varför vänder det inte, eller åtminstone stannar upp? De tynar ju bort mitt framför mina ögon.

Efter 2 dagar hittade jag Chifu, minstingen, liggandes på sidan alldeles matt och utmärglad i buren. Jag tog upp honom och vägde honom på en gång, 37 ynka små gram. Jag gav honom stödmatning och värmde honom och efter ett tag blev han pigg igen, otroligt nog. Då passade jag på att väga de andra och även dom hade tappat alldeles för mycket i vikt för att redan vara så små, så även resten av gänget fick mat av mig. De var så hungriga, och jag förstod inte varför ingen av dom hade ätit från CB.

Dag 3 insåg jag att CB hade ingen mjölk. Alls. Det var tomt i körtlarna och tomt i spenarna. Och operation stödmatning sattes igång. Dagarna fylldes av sprutor, stödmatning, burkar, disk, duttande i rumpor och tvättande av små ansikten. De ökade i vikt. Jättefint! Alla var så pigga och så underbara som bara marsvinsbebbluttar kan vara.

31 Oktober, 5 dagar gammal, låg Chindi som var störst och starkast dålig i buren, och en halvtimme senare somnade hon in i min famn. Dagen efter, 6 dagar gammal, gick Chozi samma öde till mötes och somnade in i min famn. 2 dagar senare hade Chipo somnat in. Tyvärr alldeles ensam i buren. Tätt intill henne låg en alldeles slapp och dålig och iskall Chifu. Då var jag beredd att ge upp.

Om jag inte hade lyckats rädda de 3 största bebisarna, hur i hela fridens namn skulle jag kunna rädda minstingen som varit nere på så lite som 36 hemska små gram som redan unkommit döden en gång och nu stod inför den en andra gång?

Jag bestämde mig för att inse att hela kullen kommer gå förlorad, det är bara en tidsfråga tills Chifu också vandrar vidare. Jag får ge honom sin mat och försöka distansera mig från honom så gott jag kan i övrigt.

Baboom!

I morgon fyller Chifu 3 veckor, och han är nu en väldigt pigg och stark och till synes frisk 84 grams klump som verkar tycka att livet nog är ganska härligt ändå! Käkar själv gör han också sedan några dagar tillbaka.

Jag är ännu beredd på att han kan bli sjuk och somna in, men för sjutton nu har han överlevt 3 veckor i morgon. Nu kör vi vidare på samma spår tycker jag.

GO CHEFEN!!

15 nov 2012

Comments powered by Disqus
 
 
 
Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)